ÅSA CEDERQVIST
Gustavsbergs Konsthall
29 maj–4 juli 2021
Levande Material
AV SARA ROSSLING
Att leva, för oss människor, innebär att möta och praktisera sårbarhet i ett gemensamt utrymme som placerar oss i ett relationellt utrymme. I sitt arbete utforskar Åsa Cederqvist känslomässiga upplevelser genom förkroppsligade, mellanmänskliga och materiella transaktioner. Ohämmat delar hon med sig av processer och experiment genom vilka hon närmar sig frågan om vår existens. För många av oss är det ett privilegium. Samtidigt kräver livet ansvarsskyldighet eftersom vår tillvaro inte passerar utan att påverka andra, som vår familj eller i form av människa på jorden.
Genom att undersöka kroppens materiella aspekter studerar Cederqvist hur vi är kopplade till vår fysiska miljö. Som vi vet är människans kropp inte en sluten behållare, den läcker och absorberar. Vi ingår i ett större system, där till exempel jordens vatten flyter genom våra kroppar. Astrida Neimanis gör oss uppmärksamma på att vatten rinner in i oss och ut igen — för att sedan ta sig in i andra kroppar och tillbaka till planeten igen.1 Det ger ett perspektiv på samhörighet som plötsligt gör att något avlägset och fjärran känns mer nära och intimt.
Är vi då alla sammanlänkade med varandra? I Mama Dada Gaga (2019) avspeglar sig denna fråga i rollspelet kring relationsbanden mellan konstnären, hennes dotter och hennes mamma. Genom tid och rum i en förenad koreografi, dansar, kryper och samtalar de tre generationerna om livet och döden. Filmen och dess rumsliga installation, i utställningen utformad specifikt för Gustavsbergs Konsthall, är ett vidsträckt arbete som omfamnar stora känslor. Den bygger på förtroende och närvaro och har skapats i dialog med konstnärens närmaste familjemedlemmar över flera år. Filmens ickelinjära berättelse utvecklas lekfullt genom vardagliga samtal, existentiella angelägenheter och magisk realism i olika intima miljöer. I ett kök möter vi trion bakandes en rosa kletig deg som de senare hoppar in i, bokstavligen. I en annan scen, i en tom kontorslokal med sakral belysning och drömsk scenografi, återger de teatralt konstnärens dotters födelse, som spelar sin mamma i värkarbete — och på så sätt träder in i ett nytt tillstånd.
Med sin bakgrund i film använder Cederqvist dramaturgiska verktyg i sin konst för att på ett subversivt sätt dekonstruera normativa skildringar
och bygga upp alternativa historier kring kvinnliga huvudpersoner. Likt associationskedjor, synonyma med samtidskonsten, kan berättandet ta oss till nya platser. Och till skillnad från ett tematiskt arbete, som vanligtvis bekräftar något redan etablerat, kan berättandet motstå hegemoniska sätt att tänka och leva genom att låta en händelse eller ett objekt oväntat leda till en annan. Således beror en berättelse på hur den berättas, framhåller Donna Haraway och säger: ”Det spelar roll vilka angelägenheter vi tillämpar för att tänka andra angelägenheter; det spelar roll vilka knutar som knyter knutar, vilka tankar tänker tankar, vilka beskrivningar beskriver beskrivningar, vilka band som binder band. Det spelar roll vilka historier som skapar världar, vilka världar som skapar historier.” 2
Stundtals i Mama Dada Gaga ersätts fantasifulla kostymer och karneval-inspirerat smink med illasittande peruker och pappersmanuskript. På ett tillåtande sätt förenas barnleken med psykoanalysen, samtidigt understryker rekvisitan filmens konstruktion. I feministisk anda agerar kvinnorna både subjekt och objekt genom att regissera sig själva. Deras faktiska kroppar utgör material och deras karaktärer och personliga berättelser bidrar till verkets innehåll. Ibland motsätter sig dottern moderens föreslagna riktning av filmen, och konstnärens mamma agerar utanför manuset. Medan konstnären har för avsikt att bryta en förutsägbar framställning av de tre, suddas hennes roller som mamma, filmregissör, lärare och konstnär ut när dottern med en hjärtskärande röst frågar: Kommer du alltid att vara min mamma?
Iklädda åtsmitande bleka daggmask-liknande kroppsstrumpor ålar de tre kvinnorna i symbios långsamt in och ut ur ett mjukt, glatt, skulpturalt hål. Daggmaskar är betydelsefulla i ekosystemet genom att de syresätter och dränerar marken när de skapar sina hålformade gångar. Med en förmåga att bryta ner både växtdelar och djurmaterial som bakteriemattor, svamphyfer och fjädrar stimulerar de vår jord, i jämförelse med oss människor. Det är frestande att tänka på hur planeten skulle se ut om människors existens skulle möta vår förmåga att smälta och kompostera vårt avfall och därmed säkerställa jordens välbefinnande.
I Cederqvists arbete är hålet en symbol för perspektivskifte med hänvisning till olika kreativa processer. Som mun och vagina refererar hålet till kroppens metabolism och tillblivelse, som grotta och portal leder det till det okända eller omedvetna. Öppningen kan representera en rädsla som hindrar oss från att se oss själva och det är därför vi ibland måste kasta oss in i dess tomrum. I Mama Dada Gaga kan ålandet genom hålet ses som ett försök av konstnären, hennes dotter och mamma att störta en sådan rädsla och öppna upp för nya tillblivelseprocesser.
Vid en närmare titt på den textilklädda öppningen i filmen uppenbarar sig en tryckt yta som lånar sitt utseende från den rosafärgade degen. Ett material som uppmuntrar oss till rörlighet och lek. Leken som får oss att växa som människor. Centralt i konstnärens performativa, feministiska och relationella praktik finns ett kroppsligt driv att förstå sin position i ett nät av relationer. Att bli med den omgivande miljön eller materialet som är under arbete, på så sätt att de konstnärliga processerna är öppna för att materialet formar tillbaka. Genom att bekräfta egenskaperna hos den mjuka degen och det elastiska tyget som utgör grunden för hennes många skulpturer, lockar konstnären oss att pressa våra kroppar mot den töjbara ytan och tränga fingrarna genom degen. I den stora utställningshallen på Gustavsbergs Konsthall reser sig totem-liknande skulpturer mot taket — rörliknande pelare med sediment av överblivet och förfallet material som hår och gamla kläder. Ett återkommande ämne i Cederqvists senaste verk är sätt att hantera och tänka kring avfall genererat av konsumtion och våra kroppar. Ibland utforskas detta genom konstnärliga handlingar av att samla, transformera, bearbeta och återvinna material för att skapa sanitetsprodukter, som exempelvis tvål gjord av fett från restauranger. I andra verk förkroppsligas dessa frågor på ett mer associativt sätt med kopplingar till samhällssystem och arkeologi.
Gustavsbergs Konsthall är en betydelsefull plats för samtida konsthantverk sedan 2007, belägen i det tidigare brukskontoret för Gustavsbergs porslinfabrik. Under byggnadens framstående period som tillverkare av hushålls- och sanitetsporslin på 1800-talet fungerade den stora salen som en andligt renande plats i form av kyrkorum. Konsten och religionen, sammankopplade genom en ömsesidighet mellan bildskapande och mening; på ett rumsligt plan delar kyrkan och konstrummet attribut som frammanar en evighet bortom här och nu. Stora utställningssalen kallas fortfarande för kyrksalen, dock går Gustavsbergs Konsthall ett tydligt slut till mötes och stänger sorgligt nog sin verksamhet med den här utställningen som den sista. Så med sin titel tycks utställningen States of Becoming fråga: Vilken tillblivelseprocess står byggnaden nu inför?
Gungan i utställningen fungerar som en bro mellan rummen. I sällskap med den interaktiva massage-liknande bänken och sandhögen på golvet bjuder de in till en förkroppsligad upplevelse och att se konsten ur ett okonventionellt perspektiv. Intrikat ihopkopplad genom dess olika verk är utställningen en analogi för ett system. Här ett renande återvinningssystem som utmanar dominansen av ett statiskt och individualiserat subjekt. Omgärdad av de rörliknande pelarna i utställningen finns ett loopat verk i Augmented Reality som blir en utsträckning av de fysiska verken i utställningen. Det visar en kropp som kryper på marken. Plötsligt reser den sig upp för att åter falla till marken på knä med en bedjande gest, som om den försöker komma i kontakt med något större än sig själv. Att falla är ett tillstånd i vilket vi befinner oss utanför gravitationens komfortzon. Fallet kan ske av misstag eller utlösas av ett hopp. Att kasta sig ut och falla i det ovissa, bottenlösa, är ett risktagande genom vilket människan gör ett betydelsefullt livsbeslut med stor osäkerhet. Kommer det att finnas ett slut på fallet? Konstnären drar med oss ner i sitt hål för att möta det levande tillståndets komplexitet — underbart eller besvärande surrealistiskt, sårbart.
Genom att undersöka kroppens materiella aspekter studerar Cederqvist hur vi är kopplade till vår fysiska miljö. Som vi vet är människans kropp inte en sluten behållare, den läcker och absorberar. Vi ingår i ett större system, där till exempel jordens vatten flyter genom våra kroppar. Astrida Neimanis gör oss uppmärksamma på att vatten rinner in i oss och ut igen — för att sedan ta sig in i andra kroppar och tillbaka till planeten igen.1 Det ger ett perspektiv på samhörighet som plötsligt gör att något avlägset och fjärran känns mer nära och intimt.
Är vi då alla sammanlänkade med varandra? I Mama Dada Gaga (2019) avspeglar sig denna fråga i rollspelet kring relationsbanden mellan konstnären, hennes dotter och hennes mamma. Genom tid och rum i en förenad koreografi, dansar, kryper och samtalar de tre generationerna om livet och döden. Filmen och dess rumsliga installation, i utställningen utformad specifikt för Gustavsbergs Konsthall, är ett vidsträckt arbete som omfamnar stora känslor. Den bygger på förtroende och närvaro och har skapats i dialog med konstnärens närmaste familjemedlemmar över flera år. Filmens ickelinjära berättelse utvecklas lekfullt genom vardagliga samtal, existentiella angelägenheter och magisk realism i olika intima miljöer. I ett kök möter vi trion bakandes en rosa kletig deg som de senare hoppar in i, bokstavligen. I en annan scen, i en tom kontorslokal med sakral belysning och drömsk scenografi, återger de teatralt konstnärens dotters födelse, som spelar sin mamma i värkarbete — och på så sätt träder in i ett nytt tillstånd.
Med sin bakgrund i film använder Cederqvist dramaturgiska verktyg i sin konst för att på ett subversivt sätt dekonstruera normativa skildringar
och bygga upp alternativa historier kring kvinnliga huvudpersoner. Likt associationskedjor, synonyma med samtidskonsten, kan berättandet ta oss till nya platser. Och till skillnad från ett tematiskt arbete, som vanligtvis bekräftar något redan etablerat, kan berättandet motstå hegemoniska sätt att tänka och leva genom att låta en händelse eller ett objekt oväntat leda till en annan. Således beror en berättelse på hur den berättas, framhåller Donna Haraway och säger: ”Det spelar roll vilka angelägenheter vi tillämpar för att tänka andra angelägenheter; det spelar roll vilka knutar som knyter knutar, vilka tankar tänker tankar, vilka beskrivningar beskriver beskrivningar, vilka band som binder band. Det spelar roll vilka historier som skapar världar, vilka världar som skapar historier.” 2
Stundtals i Mama Dada Gaga ersätts fantasifulla kostymer och karneval-inspirerat smink med illasittande peruker och pappersmanuskript. På ett tillåtande sätt förenas barnleken med psykoanalysen, samtidigt understryker rekvisitan filmens konstruktion. I feministisk anda agerar kvinnorna både subjekt och objekt genom att regissera sig själva. Deras faktiska kroppar utgör material och deras karaktärer och personliga berättelser bidrar till verkets innehåll. Ibland motsätter sig dottern moderens föreslagna riktning av filmen, och konstnärens mamma agerar utanför manuset. Medan konstnären har för avsikt att bryta en förutsägbar framställning av de tre, suddas hennes roller som mamma, filmregissör, lärare och konstnär ut när dottern med en hjärtskärande röst frågar: Kommer du alltid att vara min mamma?
Iklädda åtsmitande bleka daggmask-liknande kroppsstrumpor ålar de tre kvinnorna i symbios långsamt in och ut ur ett mjukt, glatt, skulpturalt hål. Daggmaskar är betydelsefulla i ekosystemet genom att de syresätter och dränerar marken när de skapar sina hålformade gångar. Med en förmåga att bryta ner både växtdelar och djurmaterial som bakteriemattor, svamphyfer och fjädrar stimulerar de vår jord, i jämförelse med oss människor. Det är frestande att tänka på hur planeten skulle se ut om människors existens skulle möta vår förmåga att smälta och kompostera vårt avfall och därmed säkerställa jordens välbefinnande.
I Cederqvists arbete är hålet en symbol för perspektivskifte med hänvisning till olika kreativa processer. Som mun och vagina refererar hålet till kroppens metabolism och tillblivelse, som grotta och portal leder det till det okända eller omedvetna. Öppningen kan representera en rädsla som hindrar oss från att se oss själva och det är därför vi ibland måste kasta oss in i dess tomrum. I Mama Dada Gaga kan ålandet genom hålet ses som ett försök av konstnären, hennes dotter och mamma att störta en sådan rädsla och öppna upp för nya tillblivelseprocesser.
Vid en närmare titt på den textilklädda öppningen i filmen uppenbarar sig en tryckt yta som lånar sitt utseende från den rosafärgade degen. Ett material som uppmuntrar oss till rörlighet och lek. Leken som får oss att växa som människor. Centralt i konstnärens performativa, feministiska och relationella praktik finns ett kroppsligt driv att förstå sin position i ett nät av relationer. Att bli med den omgivande miljön eller materialet som är under arbete, på så sätt att de konstnärliga processerna är öppna för att materialet formar tillbaka. Genom att bekräfta egenskaperna hos den mjuka degen och det elastiska tyget som utgör grunden för hennes många skulpturer, lockar konstnären oss att pressa våra kroppar mot den töjbara ytan och tränga fingrarna genom degen. I den stora utställningshallen på Gustavsbergs Konsthall reser sig totem-liknande skulpturer mot taket — rörliknande pelare med sediment av överblivet och förfallet material som hår och gamla kläder. Ett återkommande ämne i Cederqvists senaste verk är sätt att hantera och tänka kring avfall genererat av konsumtion och våra kroppar. Ibland utforskas detta genom konstnärliga handlingar av att samla, transformera, bearbeta och återvinna material för att skapa sanitetsprodukter, som exempelvis tvål gjord av fett från restauranger. I andra verk förkroppsligas dessa frågor på ett mer associativt sätt med kopplingar till samhällssystem och arkeologi.
Gustavsbergs Konsthall är en betydelsefull plats för samtida konsthantverk sedan 2007, belägen i det tidigare brukskontoret för Gustavsbergs porslinfabrik. Under byggnadens framstående period som tillverkare av hushålls- och sanitetsporslin på 1800-talet fungerade den stora salen som en andligt renande plats i form av kyrkorum. Konsten och religionen, sammankopplade genom en ömsesidighet mellan bildskapande och mening; på ett rumsligt plan delar kyrkan och konstrummet attribut som frammanar en evighet bortom här och nu. Stora utställningssalen kallas fortfarande för kyrksalen, dock går Gustavsbergs Konsthall ett tydligt slut till mötes och stänger sorgligt nog sin verksamhet med den här utställningen som den sista. Så med sin titel tycks utställningen States of Becoming fråga: Vilken tillblivelseprocess står byggnaden nu inför?
Gungan i utställningen fungerar som en bro mellan rummen. I sällskap med den interaktiva massage-liknande bänken och sandhögen på golvet bjuder de in till en förkroppsligad upplevelse och att se konsten ur ett okonventionellt perspektiv. Intrikat ihopkopplad genom dess olika verk är utställningen en analogi för ett system. Här ett renande återvinningssystem som utmanar dominansen av ett statiskt och individualiserat subjekt. Omgärdad av de rörliknande pelarna i utställningen finns ett loopat verk i Augmented Reality som blir en utsträckning av de fysiska verken i utställningen. Det visar en kropp som kryper på marken. Plötsligt reser den sig upp för att åter falla till marken på knä med en bedjande gest, som om den försöker komma i kontakt med något större än sig själv. Att falla är ett tillstånd i vilket vi befinner oss utanför gravitationens komfortzon. Fallet kan ske av misstag eller utlösas av ett hopp. Att kasta sig ut och falla i det ovissa, bottenlösa, är ett risktagande genom vilket människan gör ett betydelsefullt livsbeslut med stor osäkerhet. Kommer det att finnas ett slut på fallet? Konstnären drar med oss ner i sitt hål för att möta det levande tillståndets komplexitet — underbart eller besvärande surrealistiskt, sårbart.
Sara Rossling är en oberoende curator och skribent baserad mellan Stockholm och Malmö.
︎
1 Neimanis, Astrida, Bodies of Water: Posthuman Feminist Phenomenology (Environmental Cultures), London and New York, Bloomsbury Academic, 2017.
2 Haraway, Donna J., Staying with the Trouble: Making Kin in the Chthulucene, Durham and London, Duke University Press, 2016, p.12.
Living Material
BY SARA ROSSLING
BY SARA ROSSLING
To us humans, living means to meet and practice vulnerability in a common space that places us in a relational space. In her work, Åsa Cederqvist explores emotional experiences through embodied, interpersonal, and material transactions. Unrestrained, she is sharing processes and experiments through which she approaches the issue of what it means to be alive. To many of us, it is a privilege. Simultaneously, life calls for accountability as our existence does not pass by without affecting others, like our family or through being the human species on the earth.
By examining the body’s material aspects, Cederqvist studies how we are connected with our physical environment. The human body is not a solid container; it leaks and absorbs. We are a part of a larger system, in which, for instance, the earth’s water flows through our bodies. Astrida Neimanis reminds us that earth’s water runs into the body and out of it — into other bodies and back to the planet again.3 Such a notion of interconnectedness suddenly makes something distant and remote feel more up close and intimate.
Are we then all linked with each other? In Mama Dada Gaga (2019), this question is reflected through the roleplay of the relationships between the artist, her daughter and her mother. Through time and space in a joint choreography, the three generations dance, crawl and talk about life and death. The film and its spatial installation, designed specifically for the room at Gustavsbergs Konsthall, is an extensive body of work embracing grand emotions. It is built on trust and presence and has been created in dialogue with the artist’s closest family members over several years. The film’s nonlinear narrative playfully unfolds through everyday conversations, existential matters and magic realism in various intimate milieus. In a kitchen, we encounter the female trio baking a pink sticky dough they later jump into, literally. In another scene, in an empty office space with sacral lighting and dreamy scenography, they theatrically reenact the birth of the artist’s daughter, who is acting her mother in childbirth — and thus entering a new state of becoming.
With a background in filmmaking, in her art Cederqvist subversively uses dramaturgical tools to deconstruct normative narratives to build up alternative stories around female protagonists. Similar to association chains, synonymous with contemporary art, narration may take us to new places. And in comparison to a theme, usually confirming something already established, narration can resist hegemonic ways of thinking and living by making an event or object, unexpectedly, lead to another. Thus, a story depends on how it is narrated, and Donna Haraway points out: ”It matters what matters we use to think other matters with; it matters what stories we tell to tell other stories with; it matters what knots knot knots, what thoughts think thoughts, what descriptions describe descriptions, what ties tie ties. It matters what stories make worlds, what worlds make stories.” 4
Occasionally in Mama Dada Gaga, creative costumes and carnivalesque makeup are replaced with bad wigs and paper manuscripts. In a releasing way, the children’s play merges with the psychoanalysis and simultaneously, the props emphasizes the film’s construction. Following a feministic manner, the women act as both subjects and objects by directing themselves. Their actual bodies make up the material, and their characters and personal stories contribute to the content of the work. Sometimes the daughter opposes the mother’s suggested direction of the film, and the artist’s mother acts beyond the script. While the artist intends to interrupt apredictable narrative between the three, her roles blur as a mother, film director, teacher, and artist when the daughter asks with a touching voice: Will you always be my mother?
Dressed in slim pale earthworm-like bodysuits, the three women slowly crawl in symbiosis in and out of a soft, smooth sculptural hole. Essential in the ecosystem, earthworms oxygenate and drain the ground through their hole-shaped aisles. Capable of breaking down both plant parts and animal material such as bacterial mats, fungal hyphae, and feathers, they stimulate the planet, compared to us humans. It is tempting to think of how the earth would look if humans’ state of being would meet our capacity to digest and compost our waste, and thus ensuring the planet’s well-being.
In Cederqvist’s body of work, the hole is a symbol for change of perspective that alludes to various creative processes. As mouth and vagina, the hole refers to the body’s metabolism and creation process. As a cave and portal, it leads to the unknown or unconscious. The gap may symbolize a fear preventing us from seeing ourselves. And that is why we sometimes must leap into the void. In Mama Dada Gaga, the crawling through the fabric-covered hole can be seen as an attempt for the artist, her daughter and mother to overthrow such fears and open up for new states of becoming.
A closer look at the textile-covered hole in the film, a printed surface that lends its appearance from the pink-coloured dough appears. It is a material that is encouraging us to mobility and play. And playing makes us grow as humans. Central for the artist’s performative, feminist and relational practice is a bodily urge to understand one’s position in a web of relations. To become with the surrounding environment or material at work, in the sense that the artistic processes are open for the material to shape back. By affirming the characteristics of the soft dough and the elastic textile, forming the basis of her many sculptures, the artist allures our bodies to squeeze against the stretchable surface and penetrate the fingers through the dough.
In the large exhibition hall at Gustavsbergs Konsthall, totemic sculptures rise toward the roof — pipe-like pillars with sediment of leftover and decaying materials such as hair and old clothes. A recurring subject matter in Cederqvist’s recent works is ways of dealing with and thinking about the waste generated by consumption and our bodies. At times this is explored in the acts of collecting, transforming, processing and recycling material to create sanitary products, such as soap made from fat from restaurants. In other works, these matters are embodied in a more associative manner, drawing from social systems and archaeology.
Gustavsbergs Konsthall is an important venue for contemporary craft and art since 2007, located in the former utility office of Gustavsberg’s porcelain factory. During the building’s prominent era as a household and sanitary porcelain manufacturer in the 1800s, the large hall served as a church room for the town’s citizens. Art and religion, in many ways, interconnected through the reciprocity between image-making and meaning. Spatially the church and the art museum share attributes that evoke an eternity beyond the here and now. The large exhibition hall is still called the church room, though Gustavsbergs Konsthall faces adistinct end and, unfortunately, closes its business with this exhibition as the last one. So with its title, States of Becoming, the exhibition seems to ask: What state of becoming is the future building facing?
The swing in the exhibition acts as a bridge between the two rooms. In company with the interactive massage-like bench and sand heap on the floor, these invite us to an embodied experience and to explore the art from an unconventional perspective. In an intricate way interlinked by its different works, the exhibition is an analogy for a system. Here a purifying residual system that challenges the dominance of a static and individualized subject. Surrounded by the pipe-like pillars in the exhibition is a looped work in Augmented Reality as a suspension of the physical artworks in the exhibition. It shows a body crawling on the ground. Suddenly it rises and falls back to the ground on its knees with a gesture of praying as if it tries to get in touch with something bigger than itself. To fall is a state, as opposed to being grounded, in which we are outside the comfort zone of gravity. The fall can happen accidentally or be triggered by a jump. Throwing oneself out and falling into the unpredictable, bottomless, is a risk-taking through which the human being makes a momentous life decision with great uncertainty. Will there be an end to the falling? The artist drag us down her hole to meet the complexity of the lived state — wonderfully or troublingly surreal, vulnerable.
Sara Rossling is an independent curator and writer based between Stockholm and Malmö.
︎
3 Neimanis, Astrida, Bodies of Water: Posthuman Feminist Phenomenology (Environmental Cultures), London and New York, Bloomsbury Academic, 2017.
2 Haraway, Donna J., Staying with the Trouble: Making Kin in the Chthulucene, Durham and London, Duke University Press, 2016, p.12
Konstnär
Åsa Cederqvist
Text
Sara Rossling
Åsa Cederqvist
Åsa Cederqvist
Text
Sara Rossling
Åsa Cederqvist
Fotograf
Lisa Björk
Åsa Cederqvist
Grafisk formgivare
Lina Forsgren
Lisa Björk
Åsa Cederqvist
Grafisk formgivare
Lina Forsgren